Det är den 15 september 2001. Jag och min kollega Rickard ska åka till Nigeria för att undervisa på University of Lagos. Vi befinner oss på Amsterdams flygplats Schiphol. Fyra dagar tidigare skedde attentatet mot WTC i New York. Massor av poliser och militär med vapen, hjälmar och skyddsvästar ledsagade oss via check-in, säkerhetskontroller till gaten. Planet till Lagos skulle avgå 12.15 med beräknad landning 18.45. Vi skulle komma fram i dagsljus.
På grund av det rådande säkerhetsläget så kom vi iväg sex timmar försenade kl. 18.00.
Att resa till Nigeria och Lagos i synnerhet var förenat med vissa risker för rån och kidnapping, så instruktionerna var:
- Åk endast med anvisad chaufför som skall visa legitimation. Åk inte taxi eller allmänna färdmedel.
- ”Dont show your credit card to anyone, not even at the bank office, just bring dollars!!!
Efter ca 6 timmar så landade vi på Murtala Mohammed Airport i Lagos. Det tropiska regnet slog mot flygplansfönstret. Landningsljusen tindrade i regnet och på avstånd lyste flygplatsens neonskylt. Nu börjar äventyret känns det som.
När vi köat i passkontrollen och ankomsthallen en bra stund, så vi fick våra väskor och vi kunde bege oss ut i den tropiska natten.
Den kontaktperson vi skulle möta syntes inte till. Vi provade att ringa ett par telnr., som vi fått, men utan resultat. Klockan var ju efter midnatt så det var kanske inte så konstigt. Vår situation uppfattades dock av flera ”hjälpsamma” personer. En del beväpnade och med patronbälte över axeln.
”You wanna taxi sir, he’s a good man, you can go with him”. Det var många som vill erbjuda sina tjänster, men vi avböjde artigt.
Jag erinrade mig att i vårt välkomstbrev fanns tydliga instruktioner att inte åka med något annat färdmedel än en namngiven chaufför.
Efter en stund kom en liten man i fotsida vita kläder och en liten rund mössa. Han presenterade sig som representant för Ericsson och vecklade ut en legitimation som antagligen hade följt med några varv i tvättmaskinen. Man kunde knappt se Ericssons logo i ena kanten.
”Vi kollar vad han har för bil”, tyckte Rickard, så vi följde efter honom och det visade sig att han hade en mörkblå Volvo. Det kändes genast lite säkrare. Våra väskor togs omhand och lastades på en jeep. Vi hoppade in i baksätet och det visade sig vara en säkerhetsbil med punkteringssäkra däck, förstärkt kaross och tjocka skottsäkra glasrutor.
Vi åkte ut på motorvägen som går mellan flygplatsen och Lagos City, en sträcka på ca 30 km. Snett framför oss hade vi en jeep med blåljus och gevärspipa som stack ut genom sidorutan och en jeep efter oss på samma sätt. Anledningen är att denna sträcka är farlig att åka utan eskort, pga. risk för rån eller överfall.
Efter ca 1 timme så var vi framme vid vårt guesthouse i stadsdelen Ikoyi på Lagos Island, där vi skulle bo under vår vistelse. En stålport öppnades i en 4m hög mur. Beväpnade vakter med patronbälte korsat över axeln tog emot oss. Jag måste sett vettskrämd ut. Det var som en filminspelning, fast det var verklighet. Mannen med patronbältet mötte mig med ett leende. Hans vita tänder lyste i månskenet och han visade oss in i byggnaden.
Innanför dörren möttes vi av ett anslag ”In case of home invasion, go to shelter room nr 4”. Jo, det fanns en dörr nr 4, en ståldörr som antagligen ledde till ett skyddsrum. Hoppas vi slipper använda det tänkte jag.
Vi fick våra rum, på andra våningen. Uppför en trappa och sedan genom en grind som var tillverkad av armeringsjärn. Påminde lite om amerikanska fängelser, ett sådant som där Elvis sjunger Jailhouse Rock i filmen med samma namn.
Jag plockade upp mina saker på sängbordet. Malariatabletter, väckarklocka + lite andra nödvändigheter. Klockan var ju mycket, dock var tiden samma som hemma, så det var ganska sent på natten. Jag tittade ut över lagunen, månen speglade sig i vattnet och siluetter av palmer berättade att vi var i Afrika. Långt borta kunde jag höra skottlossning.
Nästa dag skulle vi träffa våra elever, d.v.s. lärare på UNILAG (University of Lagos). Vi åkte med Ayodele, som skulle vara vår chaufför under dessa två veckor. Han körde oss till Universitet som låg i en annan del av Lagos. Resan tog ungefär 1 timme. När vi kom till universitetet så blev vi väl mottagna. Vi bjöds på te och något gott bröd. Alla var fulla av förväntan över att Problembaserat Lärande (PBL) skulle införas på Universitetet.
Vårt besök med föreläsningar och utbildningsinsatser var föranlett av att Ericsson sponsrade skolan med telefonväxlar, som skulle användas i deras tekniska utbildningar.
Vi hade ett omfattande utbildningsmaterial, som vi skulle gå igenom varvat med praktiska övningar i PBL. Flera av deltagarna hade professorstitlar och en var rektor för hela universitetet, så det kändes lite utmanande, men alla var väldigt tillmötesgående och förstående.
När vi kom tillbaka till vårt guesthouse, så möttes vi av ett par vänner till Rickard, som han träffat när han tidigare jobbat i Lagos. De lovade att hjälpa oss om vi skulle hamna i svårigheter. ”Om ni råkar ut för något så kan ni köpa en polis vittnesmål för 5USD, bra att veta”. ”Vill ni spela tennis eller gå på restaurang så kan vi ordna det också”, sa vännerna.
På söndagen frågade Ericssons platschef om vi ville åka till stranden. Naturligtvis ville vi det, så Ayodele hämtade oss och så bar det iväg i Toyota SUV:en ut på den nigerianska landsbygden, med hyddor och andra primitiva bosättningar. Vägen blev allt smalare och jag tyckte att hastigheten var alltför hög. Jag bad Ayodele att köra saktare, men det mottogs inte så bra. Han blev förbannad, eftersom jag antydde att han inte kunde köra bil.
Efter några kilometer kom vi till en vägspärr. Det var polisen som ville ha en avgift (muta) för att släppa förbi oss. Ayodele sa att vi skulle betala 1 USD. Jag hade en bunt med 1 dollarsedlar i bröstfickan så han fick en sedel. I Nigeria lever många på under 1 USD/dag, så han nöjde sig med det.
Vi åkte vidare och efter ytterligare några kilometer kom vi till en ny vägspärr. Det var svartklädda militärer. De var många och det kändes minst sagt skrämmande. Ayodele hissade ner bakre sidorutan med en gång. Den vapenförsedde mannen stack in hela huvudet i bilen och ville ha pengar. Jag gav honom 1USD, men han verkade inte helt nöjd, så jag gav honom ytterligare 1USD för att slippa honom. Då tackade han och lät oss åka,…..men Ayodele blev arg för att jag betalat för mycket. ”Det driver upp priset på mutorna”, sa han.
Snart var vi framme vid stranden. Ayodele släppte av oss och sen åkte han iväg. En kritvitstrand med palmer och Atlantens böljor som rullade in. Vilket paradis, som hämtat ur en resebroschyr. Tyvärr var vi alldeles ensamma på den långa stranden utan att veta var vi var. Jag tog upp min mobil, men ingen täckning.
Efter en liten stund så kom övriga gänget från Ericsson med catering, god mat och dryck. Vi fick en härlig dag på stranden. Plötsligt kom det flera försäljare med mattor, hemslöjd, keramik, konst mm som de ville sälja. Jag fick tipset att betala 25% av vad de begärde och det lyckades. Man är inte van vid så kraftiga rabatter i Sverige. Jag köpte ett par taveldukar och lite träsniderier.
Efter några timmar på stranden kom vår chaufför tillbaka och körde oss till vårt guesthouse.
Utbildningen pågick alla vardagar och alla verkade nöjda. Vi fick matpaket från guesthouse varje morgon eftersom de trodde att vi inte gillade kassava dieten. Det var smörgåsar med tonfisk varje dag. Lena vår Ericsson-kontakt frågade vad vi tyckte om matpaketen. ”Lite enformigt med tonfisk varje dag”, tyckte jag. ”Jamen jag har beställt ost och skinka till er”, sa hon, ”då har det pålägget hamnat på andra mackor”, sa hon lite uppgivet.
En morgon när vi kom till universitet pågick det skolfotografering. Vår ankomst var tydligen unik och intressant. Vi var de enda vita bland ca 40000 elever, så vi störde fotograferingen, ingen tittade in i kameran. Lite komiskt kanske.
En dag bad vi chauffören att ta oss till in till de centrala delarna av Lagos för att handla någon minnessak. Vi gick på trottoaren när vi fick se en bur tillverkad av armeringsnät med flera hundar i. Jag frågade om de säljer hundar på gatan i Lagos. ”Javisst”, sa chauffören, ”det är mat!”.
I området där vi bor finns en del kriminalitet och vi varnades att gå ut på gatan på kvällen, såvida vi inte ville betala en summa till ”Area Boys”, en sorts beskyddarverksamhet. Vi valde att stanna inne på området kvällstid.
En dag när vi återvände från Universitet såg vi en man med en revolver helt öppet. ”Ingen fara”, sa Ayodele, ”det betyder bara att man inte skall angripa honom för då skjuter han”. ”Kanske har han något värdefullt i sin väska.”
En kväll besökte vi en italiensk restaurang. Vi åkte dit en regnig kväll. Det regnar vid 15-tiden varje dag i Lagos. Kraftiga regn som fyller gatorna med vatten, dränering verkar saknas. Gatorna har dessutom stora gropar och hål som är osynliga pga. vattnet. Ibland kan man se bilar som kört ner i något hål och står kvar i väntan på bärgning.
När vi kommer till restaurangen går vi in genom en port muren och på andra sidan är allt i italiensk still. Även personalen ser ut att vara italiensk. Vi äter den mest utsökta middag man kan tänka. Pärlhöns, läckert anrättat med massor av grönsaker och ett gott italienskt vin. Kontrasten till samhället utanför muren är påtaglig. När vi lämnar stället ber vår värd att få ta med det vi inte orkat äta upp. Det ger hon till chauffören som tar hem det till sin familj, så de får också ta del av kalaset.
Okej, det lät spännande. Kanske kan man köpa några CD med afrikansk musik tänkte jag. Vi åkte med vår chaufför till ett marknadsområde som påminde lite om Kiviks marknad. Massor av stånd, trånga passager och mycket folk. Jag hittade snabbt ett stånd med CD-skivor. Flera artister kände jag till och jag valde ut några stycken och sen började jag pruta som jag lärt mig. Kanske var det dumt. När jag kom hem skulle jag lyssna på skivorna i CD-spelaren där vi bodde. Alla skivorna var tomma, inte ett ljud i högtalarna. Snopet, kanske skulle jag betalat det han begärde.
Sista dagen var det kursavslutning, utdelning av certifikat till de ambitiösa eleverna. Vi tog en gemensam avskedsfika och sen var uppdraget slutfört.
Nästa dag transporterades vi till flygplatsen och vi såg en jättekö till incheckningen. ”Inga problem”, sa chauffören och betalade några Naira till en tjänsteman och så var vi förbi kön. ”Enkel lösning”, tyckte han lite småleende.
Vi gick till gaten som var fullpackad med män i vita fotsida arabiska kläder, ofta kallade dishdasha och med turban i rutmönster. Lite påverkad av händelserna i New York tidigare kändes det inte så bra. Plötsligt ett utrop i högtalarna och hela gruppen reste sig och gick till en annan gate. Nu fanns det bara vi och några européer kvar i vänthallen. Planet mot Amsterdam gick enligt tidtabellen och det kändes skönt att landa på europeisk mark.