På vandring i Val di Fassa
Resan startar på min födelsedag den 30 juni. Jag tar tåget till Malmö för att övernatta i Hyllie. Hotellet ligger bredvid Malmö Arena. Det går inte att lita på tåget utan det är bäst att vara på plats, så nära Kastrup som möjligt.
1 Juli
Jag tar flyget till Venedig för att möta Kristoffer som redan varit i Italien några veckor. Lite försenade lyfte Norwegian-planet från ett molnigt Kastrup mot Marco Polo-flygplatsen i Venedig. Vi landade 8 min sena. Vid gaten väntade Kristoffer och vi åkte de 10 milen till Verona. Jag skulle bo där en natt för att åka upp i bergen nästa dag. Hotell Fiera ligger nära Francescas familj på Via Roveggia. Efter incheckning så åkte vi hem till familjen.
Jag blev bjuden på kaffe och körsbär, persikor, mm. Jag fick också en present, ett fint Amarone-vin. Pratade lite med familjen på knackig italienska, men jag gjorde i alla fall ett försök.
Astrid var på gott humör, kände inte igen mig först, men efter en stund ville hon sitta i knät. Kristoffer guidade mig en runda i omgivningen, så jag fick se hur det ser ut i de italienska kvarteren. Tror faktiskt att det är tätare mellan pizzeriorna i Ronneby.
På kvällen åkte vi till Valpolicella och åt pizza. Astrid och Francesca var också med. Landskapet i Valpolicella är mycket vackert med vin- och fruktodlingar.
2 juli
Avfärd från hotellet klockan 8.00. Jag får köra på italiensk motorväg, vilket jag faktiskt gjort tidigare, kanske 30 år sedan. Det går snabbt och efter 12 mil, vid Egna-Ora, så lämnar vi A22 och sen bär det av upp i bergen. Det är serpentinvägar, några tunnlar och ganska mycket trafik. Så småningom kommer vi fram till Pozza di Fassa.
Staden ligger på 1325m höjd och luften känns sval och frisk. Många italienare flyr värmen i storstäderna upp i bergen.
Vi är ganska tidiga, så vi kan inte checka in på hotell San Nicolo. Därför köper vi en biljett till linbanan som går precis utanför hotellet och åker upp på Buffaure. Liften tar oss inte hela vägen till toppen utan vi får vandra sista biten längs den gräsbevuxna bergsidan. Min kropp är inte redo för denna ansträngning och i början känns det riktigt jobbigt. Efter någon timme når vi toppen. Fantastisk utsikt över Val di Fassa. Att gå nerför i brant terräng är nästan lika jobbigt som att gå uppför. Det gäller att se var man sätter fötterna och inte gå rakt ner, utan på slalomvis ta sig ner i zick-zack. Efter en stund börjar det regna och vi söker skydd under ett stort träd.
Regnet avtar snart och vi kan vandra ner till linbanan som tar oss vidare ner till dalen. Väl nere checkar vi in på hotellet. Sedan gör vi en tur till Lago Carezza som ligger ca 15 km bort. Färden dit tar ca 20 min p.g.a. terrängen. Sjön, som saknar synliga tillflöden, får sitt blågröna vatten från underjordiska källor ligger vackert vid en väg. Vi går en stig runt sjön för att fotografera i lite olika perspektiv.
Middagen avnjuts på hotellet. Det blir en ”Cotoletto”, dvs. italiensk wienerschnitzel. Smakar utmärkt. En viktig erfarenhet från dagen är att ta på vandringskängorna, fritidsskor fungerar dåligt.
3 juli
Den här dagen skall vi åka upp till Passo Pordoi. Vi kör genom Val di Fassa mot Canazei, där vi viker av mot Passo Pordoi. Det är en lång och slingrig väg med höga granar och lärkträd vid vägkanten. Många cyklister som kämpar i de eviga uppförsbackarna. En och annan buss möter vi och då gäller det att hålla undan och underlätta mötet. När vi närmar oss Passo Podoi blir skogen glesare för att gå över till gräsklädda alpängar. Framme vid liftstationen försöker vi köpa ett 3-dagars liftkort i biljettkassan. Tyvärr så finns det ingen försäljning av dessa kort här, så vi fick åka tillbaka ca 5km till Pecol. Där passade vi på att ta linbanan upp till Col dei Rossi, 2425m. Fin utsikt över dalen med fantastiska vyer.
När vi kommer tillbaka till Pecol gör vi ett andra försök att komma upp till toppen av Sasso Pordoi, 2950m. Vi tar linbanan tillsammans med 65 andra turister. Färden tar ca 10 min och när vi stiger ur linbanan är det ett månlandskap som möter oss. På denna höjd finns inga växter på marken, enbart stenar och grus. Vi gjorde bestigningen lätt med linbanan, men det finns faktiskt de som vandrar från linbanans nedre punkt upp till toppen, ca 700 höjdmeter.
Efter besöket på Sasso Pordoi åker vi vidare mot Marmolada, vars topp ligger på 3343m. Innan vi ger oss upp på berget inleder vi med ett besök på en liten taverna. Vi sitter i solen vid rustika möbler och tittar ut över en damm med turkost vatten. Det blir gulaschsoppa för min del.
Liften upp till toppen är en stålift och man blir handgripligen påkastad av liftskötaren, så det gäller att vara beredd. Under färden ser vi personer som långsamt vandrar uppför den branta fjällsidan. När vi skall stiga av liften blir vi ”avkastade” av en annan hjälpsam liftskötare.
Här kommer vi nästan upp till snön. Vi går inte hela vägen upp till toppen utan stannar vid Rifugio Ghiacciaio Marmolada, 2700m. Samma landskap som på Sasso Pordoi, kargt och obeväxt. Den sista biten upp till stugan går vi på trappor som är uthuggna eller gjutna i berget. Vi hittar en vänlig turist som tar ett par bilder av oss.
Nerfärden åker vi i varsin stålift. Den går inte speciellt högt över marken, men vi har en fantastisk utsikt över dalen.
På hemvägen stannade vi till i Campitello di Fassa och åkte upp på Col Rodella, 2395m.
Hemma vid 16-tiden.
4 juli
Efter den italienska frukosten åkte vi till Vigo di Fassa och tog liften upp till Catinaccio. Liften var stor som en buss med plats för cirka 100 personer. När vi kommit upp på toppen bestämde vi oss för att gå till Vajolet, en vandring som tar 3-4 timmar.
Stigen gick genom skog och över ängar fram till Rifugio Gardeccia. Så långt var det ganska lätt vandring med liten höjdskillnad.
Borta i fjärran kunde vi se Rifugio Vajolet. Det är ett par byggnader som ligger på klippavsats. Långsamt började vi vandringen uppåt på serpentinvägar. Underlaget skiftade, men mest är det kalkstensgrus som krasar under fötterna. Värmen är stundtals besvärande och det gäller att dricka vatten och söka skugga om det finns möjlighet. Vi är tidigt ute och endast ett fåtal vandrare gör oss sällskap mot målet. Efter hand blir serpentinvägen synlig längs berget och man ser små ”myror” som långsamt rör sig uppåt. Sista biten blir det brantare och så småningom når vi Rifugio Vajolet. Vi tar lite bilder och nöjer oss med att stanna här. Stigen går dock vidare upp mot bergstopparna. Efter en stunds vila går vi tillbaka.
På nervägen möter vi betydligt fler vandrare som kämpar uppåt i värmen. Även om lufttemperaturen inte är mer än 25 grader, så är solen besvärande. Vi kommer snart ner till Rifugio Gardeccia och sedan går vi vidare tillbaka till liftstationen. Men innan vi åker ner till dalen äter vi lunch på Baita Checco i Catinaccio. Idag blir det äkta italiensk gnocci di polenta.
Hemma vid 15-tiden. Vilade efter en jobbig dag. Framåt kvällen gick jag en guidad tur med Kristoffer, som visade mig runt i Pozza di Fassa. Avslutade dagen med en pizza på Le Giare.
5 juli
Nästa plats att besöka var San Pellegrino, som ligger ca 20km från Pozza di Fassa. Vi var tidigt på plats, så linbanan hade inte öppnat. Därför vi började med att gå runt Lago di San Pellegrino. En fantastiskt vacker sjö omgiven av granskog. Sedan tog vi Funvian upp på Col Margherita. På toppen möttes vi av ett kart landskap, mest sten och grus. Vår plan var att gå till fots ner till dalen. Till en början gick det lätt på tydliga stigar, men efter hand blev det alltmer besvärligt. Vi hamnade i en ”svart pist”, nästan omöjlig att ta sig nerför. Det blev att försöka hitta ett spår med lagom svår lutning och navigera i zick-zack. Vi passerade bäckar och vattenfall på väg nerför i en omväxlande och grön natur.
Därefter åkte vi till Passo Rolle för en ny vandring. GPS:en ville ta oss via Trentino Passo Valles, men vi valde att åka tillbaka till Moena och åka vägen via Predazzo eftersom vi var osäkra på vägens kvalitet. Dessutom så kändes inte serpentinvägen över Passo Valles så lockande.
Men innan vi började den sista vandringen under denna resa, så åt vi lunch på Hotel Alpenrose. Några kilometer till i bilen upp mot Baita G. Segantini. Vi parkerade för att gå sista biten. Längs den gräsbevuxna sluttningen gick en stig som slingrade sig uppåt. Efter någon timmes vandring så kom vi fram till ett värdshus som låg intill en liten sjö.
Utsikten är lika fantastisk här som på andra ställen. Vi åt en apfelstrudel och njöt i solskenet. Vädret ändrade sig snabbt och vi fick lite regn och hagel på nervägen, annars gick det finfint. Åkte tillbaka till Pozza di Fassa och packade ner vandringsutrustningen för denna gång. Nästa dag blir det hemresa.
6 juli
Vi hade bokat hotell i Zell am See. Dit kan man åka vi Felbertauerntunneln eller över Grossglockner. Vi valde vägen över Grossglockner. Färden gick via Canazei – San Candido – Heiligenblut – Zell am See. Vi stannade för lunch i Heiligenblut, strax innan Hochalpenstrasse börjar. Denna vägsträcka är 48km och har 36 kurvor (minst). Man kommer upp på 2504 m höjd, så Skodan fick jobba en del och chauffören Kristoffer gjorde också en bra insats. Uppe på toppen stannade vi för att ta lite bilder och beundra utsikten.
Efter ytterligare ett par mil i nerförsbacke, så var vi nere i dalen och närmade oss Zell am See och vårt hotell. Det låg ganska centralt och när vi installerat oss så gick vi en promenad i staden. Zell am See ligger vacker vid Zeller See med Grand Hotel på en udde i sjön. Många rundtursbåtar ligger i hamnen. Massor av turister och ett härligt väder.
7 juli
Vår plan för hemresan var att köra mot Rostock, så långt vi hinner för att eventuellt övernatta. Det blir tidig start, 05.00, för att undvika rusningstrafiken runt München. Färden går längs dalarna och vi ser skyltar från flera kända skidorter. Solen har inte kommit upp ännu, men ljuset är ändå tillräckligt för att se grönskan och bäckarna längs vägen. Vi åker ut från Österrike via Kufstein. Trafiken flyter smidigt och vi kör via A9 – A10 mot Rostock. Vi har tur med trafiken och kommer till Rostock så vi kan ta färjan 15.30 till Gedser. Sen är det bara att fortsätta genom Danmark och över bron till Malmö. Klockan 19.30 tar jag tåget mot Ronneby.