Resan till Yellowstone, Yosemite och San Francisco

31 maj

Det är eftermiddag den 31 maj. Karin har just släppt av mig på Ronneby C. Om några timmar skall Kristoffer och jag sitta på flyget till USA. Jag tittar mig omkring på perrongen. På väggen till gamla Woody har någon klottrat ”Du behöver inte äta kött”. Någon har fortsatt meningen med ”men det är gott”. Under de närmaste 16 dagarna är det nog kötträtter som gäller för vår del.

Jag köper en enkel till Malmö. Har valt att åka dagen innan eftersom man inte kan lita på att tågen går enligt tidtabell. Så blir klockan 16.10 och tåget mot Skåne rullar in på perrongen. Jag stuvar med viss möda undan min stora nyinköpta Biltema-väska under sätet.

Kristoffer möter mig vid Malmö C och vi åker Audi S3 till Ronnebygatan. Vi köper frukostmat och lite godis att ha med som färdkost.

1 juni

Jag sover gott på Kristoffers extrasäng tills klockan ringer. Vi planerar att åka från Malmö vid 9-tiden för att vara på Kastrup i god tid före avgång kl 12.25. En taxi beställs och vi åker snabbt till Malmö C. Kristoffer köper en Duo-biljett och vi tar tåget till Kastrup.

Framme där så försöker vi checka in vårt bagage, vilket inte lyckas, vi får istället köa till incheckningen ett tag. Inte särskilt mycket folk så efter en stund får vi lämna ifrån oss väskan. Hoppas vi ser den igen i Salt Lake City.

I väntan på att planet skall bordas så äter vi en dansk korv. Bra att ha mat i magen när man väntar, man vet aldrig när man får tillfälle att äta igen. Vi rör oss ut mot gaten och där väntar en lång kö med passagerare som också skall åka till San Francisco. Planet blir ungefär en timme försenat, men när vi så småningom lyfter mot USA så känns det lite spännande. Jag har väl haft föreställningar om hur det skall se ut, men inte mycket stämmer skall det visa sig.

Efter ett par timmar serveras lunch, som smakar riktigt bra. Vinflaskan lättar upp stämningen ytterligare. Vi sitter och lyssnar på Kristoffers nedladdade radioprogram och det gör att tiden går ganska fort, i alla fall de första timmarna.

Tyvärr är vädret molnigt och vi ser väldigt lite av marken under oss. När vi når västra Grönland kan vi se de första isvidderna med berg som sticker upp ur inlandsisen. När vi efter ca 4-5 timmar kommer in över Canada har vi åkt halva sträckan! Man tror att man nästan är framme men det är fortfarande långt kvar. När man tänker på Canada så tror man kanske inte att det är så ödsligt, isigt och bergigt som det faktiskt visar sig från luften.

Vi färdas ju medsols och vi startade kl 13.30 och kommer fram ca 15.00 lokal tid i San Francisco. Det blir alltså en väldigt lång dag för oss. Hemma är klockan 24.00.

Vi landar i San Francisco och vi beger oss till Immigration Services där man blir utfrågad om besöket, fotograferad och får lämna fingeravtryck. Vår lilla resa upprörde knappast officeren och vi fick en stämpel i passet och så var det bara stiga på i det Stora landet.

Vår anslutning till Salt Lake City gick klockan 19.00 så det blev att vänta tre timmar i San Francisco. Vi fördrev tiden med att plundra sedelautomaten på dollar och äta en hamburgare.

Planet till Salt Lake City var ett mindre jetplan som används för korta inrikesflygningar i USA. Vi var kanske 50 pers ombord tillsammans med en snabbtalande flygvärdinna som på mindre an en minut undervisade oss i säkerhet ombord. Jag förstod inte ett dugg, men jag antar att det är den vanliga ramsan om livbåten, syrgasen och nödutgångarna.

Efter 1 tim 45 min landar vi i SLC. Det blir en kort väntan på bagaget och sedan beger vi oss till Alamo Car Rental. Efter påskrifter av div kontrakt får vi vår bil, en Hyundai Elantra Automatic och en icke fungerande GPS, som vi till slut lyckas få utbytt. Med Kristoffer som erfaren USA-chaufför kör vi till hotellet. Det är min första bekantskap med amerikanska motorvägar och det kändes bra att uppleva detta från passagerarplats.

Hotellet verkar bra, men en högljudd AC gör att vi måste ha den avstängd på natten. Klockan är nu 24.00 lokal tid vilket innebär att varit uppe i 26 timmar i ett sträck. Det känns, men min biologiska klocka visar inte samma som SLC-uren, så det är nästan omöjligt att få en blund i ögonen. Till slut slocknar jag av utmattning.

2 juni

Nästa morgon blir det amerikansk frukost, det finns faktiskt ”Oatmeal” som man kan ställa i micron och få något som liknar havregrynsgröt, läckert. För övrigt så dominerar muffins och små runda färgglada ringar som skall ätas med mjölk. Det kvadratiska rostade brödet är också obligatoriskt och det kommer vi att se de närmaste två veckorna.

Vi lastar in våra väskor i Elantran och sätter kurs mot Yellowstone. Det är 300 miles dit säger GPS:en. Med Kristoffer vid ratten åker vi norrut. Jag avvaktar med bilkörning tills jag sett hur det fungerar. I USA är det t ex tillåtet att svänga höger vid rödljus om det är fritt. Vissa motorvägsavfarter går till vänster, vilket jag inte sett tidigare vad jag minns.

Klockan är inte mer än 07.30 och rutten skall gå via Ogden, Logan mot Bear Lake vidare till Montpelier och till Jackson. Vi stannar Vid Bear Lake för att ta lite bilder.

Landskapet är bedövande vackert med kuperad terräng och slingrande vägar. Vi passerar gränsen mellan Utah och Wyoming och stannar för att ta ett par bilder. På Wyoming-skylten finns en cowboy till häst. Nu var vi Vilda Västern.

Här käkade vi någonstans, men vet inte exakt var. En trevlig tjej serverade hamburgare och pratade om ditt och datt. Hon hade släktingar som utvandrat från Sverige. Vi kanske är släkt skojade hon medan vi njöt av den kulinariska upplevelsen, hamburgare á la Wyoming. På väggarna hängde älghuvuden och en uppstoppad björn övervakade måltiden.

Så småningom kommer vi till Jackson där vi handlar vatten och en påse torkad frukt med nötter. En stor påse som visade sig räcka hela resan. Nu var det inte långt kvar till Grand Teton som blev den första NP att besöka. Vi betalade avgiften 25 USD för båda parkerna i sju dagar. Vi stannade inte så länge i Grand Teton utan fortsatte vidare mot Yellowstone. Den sista biten gick längs en canyon som säkert var 300 m djup.

Framme i Grant Village hittade vi snabbt incheckningen och efter en halvtimme i kö så fick vi vår nyckel och kunde inkvartera oss. Rummet låg i en lång byggnad, en lodge. Kristoffer startade kaffebryggaren, ja det var faktiskt en kapselmaskin. Vet inte varför amerikanerna kör med koffeinfritt kaffe men det fanns överallt.

Efter en del funderade kom vi fram till att vi första dagen skulle åka södra slingan i Yellowstone, dag två skulle vi åka till Grand Teton, dag tre skulle vi åka norra slingan mot Mammoth Hot Springs.

3 juni

I Grant Village kunde vi äta frukost på ett närbeläget hotell. Det blev bacon, omelett och kaffe. Efter frukost åker vi mot Old Faithful. Vi parkerar bilen på en stor parkering, vilket skvallrar om att det nog är många besökare här.

Gejserområdet är världens största och innehåller ett oräkneligt antal varma källor, gejsrar och färgglada vattenfyllda hål i marken. Man varnas att gå utanför de markerade lederna eller plattformarna som löper tätt över området. Vi hade turen att komma bara några minuter innan Old Faithful fick ett utbrott. En fantastisk syn med en kaskad av vatten och ånga kanske 60 m upp i luften.

Vi gick säkert ett par timmar mellan gejsrarna och de varma källorna. Kristoffer hittade många fototillfällen och använde kameran flitigt.

Efter besöket i Old Faithful (B) åkte vi vidare mot Madison(C), Norris(D) och till Canyon(E). I Canyon finns flera matställen och vi tog någon slags hamburgare, kanske bisonburgare. Efter att vi tankat åkte vi vidare till Canyon-området och parkerade vid vägkanten. Många sevärdheter kan man nå direkt från bilen vilket säger lite om bilens status i USA. Vi promenerade först i den södra delen och tog en del bilder. Vi gick också ner en bit i den 300 m djupa ravinen. Kan väl säga att det var lite jobbigt när vi skulle upp igen.

Därefter flyttade vi oss till den norra delen där en berömd fotograf tagit flera kända bilder. Kristoffer har numera dessa vyer i sin kamera också.
Vägen mot Grant Village går längs Yellowstone River och där på slätterna betade bisonoxar. De ser fredliga ut men man skall vara försiktig, de kan springa fort, över 50km/h. De vanligaste olyckorna i Yellowstone inträffar när besökare försöker klappa de stora bjässarna.

 

 4 juni

Idag åker vi till Grand Teton. Vi stiger upp extra tidigt för att vara i Grand Teton när solen går upp. Det är 2 grader kallt, så vi får skrapa rutorna på bilen. Kristoffer kör de 7 milen söderut. Det är mörkt och det är många djur i rörelse, mest elk. Efter en timme är vi framme i Grand Teton och åker på slingrande väg upp på berget Signal Mountain. Det har börjat ljusna och nu har vi en fantastisk utsikt över dalen. Efter en del fotograferande så åker vi ner till Jackson Lodge och äter frukost med bl a bisonkorv och min nya frukostfavorit, hash browns. Det är riven råstekt potatis som är både gott och mättande.

Efter en frukost åker vi till Oxbow Bend där vi stannar för att ta lite bilder. Sen fortsätter vi söderut genom Moran Junction och vidare till Snake River Overlook. Där stannar vi för att ta bilder där en känd fotograf avbildat Snake River som slingrande skär genom landskapet. Det är intressant att se att den gamla bilden stämmer väl överens med dagens vy, sånär som att träden växt upp och delvis skymmer sikten.

Färden går vidare till Moose Junction och där svänger vi norrut på vägen som går nära Jenny Lake. Vi bestämmer oss för att vandra runt sjön. Vi åker alltså till South Jenny Lake Junction och tar båten till Inspiration Point. Där väljer vi att gå norrut längs sjön. Inte utan man funderar på om det finns björn i närheten, men snart så möter vi många vandrare så efter någon km känner vi oss säkra. Det är speciellt att gå i en natur som är orörd och där alla kullfallna träd får ligga kvar. Nu gör vi vår första bekantskap med murmeldjuret. Det är ett litet pälsdjur som sköter om ett litet revir. De är snabba och nyfikna. Vi får också träffa den amerikanska ekorren. En liten rolig krabat som sätter svansen rakt upp i vädret och springer i racerfart. Det är ganska varmt och vattenflaskan är bra att ha. Promenaden tar ett par timmar och när vi kommer tillbaka till bilen så är vi trötta och varma.

Nu är vi ganska nöjda med Grand Teton och sätter kurs mot Yellowstone. Vi såg en björn på hemvägen.

När vi kommer hem är det dags för lite mat och det finns en restaurang nära vår lodge. Det blir Beef Chili för mig och Fish and Chips för Kristoffer.

5 juni

Idag är det dags för den norra loopen i Yellowstone. Vi startar med frukost på hotellet intill. Denna morgon är det fullt med folk. Flera turistbussar har anlänt och vi får köa en stund innan vi blir ”seatade”. Äggröra, bacon och kaffe blir en utmärkt start på dagen.

Vi åker norrut efter Yellowstone Lake och plötsligt har flera bilar stannat vid vägkanten. Vad händer här undrar vi? Då ser vi vad som alla tittar på. En grizzly­björn! Den lufsar bara några meter från bilen. Vi tar några bilder från bilfönstret innan hen försvinner in i skogen. Det här är bättre än Skansen!

Färden går vidare mot Dunraven Pass och passerar vulkankratern som bildades för 650000 år sedan. Efter någon timma närmar vi oss Mt Washburn, 3122m. Vår Elantra rullar vidare på slingrande alpvägar och högt däruppe hittar vi en rastplats. Otroliga vyer och så finns

små chipmunkar i rikligt antal för att se om vi tappar några brödsmulor.

Nästa stopp blir Mammoth Hot Springs. Det är ett stort område med kalkstensformationer och klippor. I området finns varma källor. Ur dessa källor rinner vatten oavbrutet. Vattnet är kalkrikt och kalken sätter sig på underlaget som skiftar från vitt till rostbrunt och gult.

Det är en varm dag och vi kämpar på uppför de många uppbyggda vandringslederna som finns i hela området.

Efter ett par timmar far vi vidare mot Norris och sedan till Canyon där vi äter lunch och handlar ett par böcker. Nästa stopp blir vid Mud Vulcano och Sulphur Caldron. Många illaluktande hål i marken finns det, men Sulphur Caldron tar nog priset. Vi stannar till i Lake Village och köper Old Faithful Beer, Beef Jerky (torkat nötkött) och en ölöppnare made in China. När vi kommer hem provar vi naturligtvis ölöppnaren.

Klockan är inte så mycket så vi bestämmer oss för en kvällstur till Old Faithful. Kan bli bra foto i skymningen. Vi kom fram 18.30 och såg att åskådarplatserna var välfyllda. Plötsligt började vattnet bubbla, ångor steg upp och så kom vattenkaskaden som alla väntar på. Old Faithful erupterar med 90-110 min intervall och skådespelet varar ca 5 min.

Det var mycket folk i rörelse och vi bestämde oss för att gå till Morning Glory, en av Old Faithfuls mest sevärda källor. Den ligger ett par km från Visitor Center, men det gick snabbt att gå och det fanns källor och gejsrar längs vägen att titta på. Klockan 21.00 var vi åter på rummet och funderade på morgondagens långa resa till Nevada.

6 juni

Uppstigning kl 06.00 för den långa färden mot Elko. Dagen börjar som vanligt med frukost. Vi blir placerade vid ett bord med en busschaufför och en dam i blå dress. Hon konverserar en del med busschauffören och även med oss när hon plötsligt på perfekt svenska säger ”Är ni från Sverige”. Hon var svenska, bodde i Connecticut sedan 40 år och turistade i Yellowstone.

Det kalla vädret består och isskrapan, dvs BLT-kortet, kom åter till användning.

Vi ställde in GPS:n på Elko, Nevada och åkte mot Madison och in i Montana. Ett kort stopp för att föreviga Montana-skylten gjorde vi i West Yellowstone. Husen och miljöerna var som hämtade från en Westernfilm. De asfalterade vägarna störde kanske bilden något. Men annars funderade man på om John Wayne skulle sitta på hästrygg runt husknuten.

Efter ytterligare en halvtimme åkte vi in i Idaho och där dog min mobil. Tydligen har inte Tele2 något avtal här. Nåja Kristoffer har ju Telia, det känns tryggt. Landskapet i Idaho är till stor del jordbruk och inte så spännande som Utah, Wyoming och Montana.

Vägarna är bra och vi kommer snart till Burley. Där finns en McDonalds där vi kan få mat och det går även att tanka bilen. Vi bytte förare varannan timme så det kändes inte speciellt jobbigt trots avståndet.

Med countrymusik och predikanter i radion fick man även en ljudupplevelse av West USA. Vi närmar oss Nevada och landskapet går snart över i öken. Nevada är den enda stat i USA där kasino och prostitution är tillåtet. Den första stad vi kommer till heter passande nog Jackpot. Den är uppbyggd med kasino som främsta verksamhet. Det finns också skyltar med texten ”Girls, girls, girls – truckers welcome!”. Nåja, vi är ju inga truckers, vi har ju bara en Elantra, så vi åker vidare mot Elko.

Framme i Elko leder GPS:en oss direkt till hotellet. Det är ingen som öppnar, bara en skylt som ber oss att ringa till en telefon. Vi gör så och strax dyker det upp en kille som ger oss nycklar till rummet. Hotellet är ett typiskt motell med parkering utanför rumsdörren. Vi lotsar in Elantran bland stora Ford 350 och Toyota Tundra. Tydligen skall man äga en pick-up för att smälta in i kulturen här.

Portieren tipsade oss om matställen och var vi kunde äta frukost. Vi följde han råd och gick till en Thai-restaurang några hundra meter bort. Det var ett ganska fint ställe med spännande rätter på menyn.

7 juni

Tidig morgon och en kort biltur till frukoststället, JRs Bar&Grill. Vi hade lite svårt att hitta först, men det visade sig att vi skulle gå in i kasinot. Där serverades frukost fram till kl 17.00!

Inne i kasinot möttes vi av spelautomater i mängder, men också av en stor restaurang. Det är första gången jag äter frukost på ett kasino, men det smakade utmärkt och Kristoffer fick en hög pannkakor med tillbehör. Tror inte att han lyckade få i sig alla.

Nu var det dags att ställa in Lee Vining på GPS:n och vi körde västerut. Kristoffer körde ett par timmar och sen var det min tur. Plötsligt tittar jag på bränslemätaren. Bara en prick kvar och vi befinner oss på Interstate 80 mitt ute i Nevadaöknen. Jag blev minst sagt orolig, men Kristoffer ryckte åt sig GPS:n och tryckte på GAS. Snabbt kom besked att vi hade 14 miles till nästa mack, så det löste sig. Vet inte vad som händer om man får soppatorsk på en Interstate 80, men det kan nog bli böter.

Efter tankning åkte vi vidare och strax före avfarten mot Fallon kör jag om en stor gul lastbil, ett av de stora groteska landsvägsloken som man bara trodde fanns på film. Det visar sig snart att han skall samma väg som vi. Jag ökar farten till 70 mph (110km/h), men han ligger kvar nära och det ser ibland ut som att han vill köra om. Vägen har bara en fil i varje riktning och känns smal när jag ökar till 75mph.

Den som har sett Spielberg-filmen Duellen vet vad jag menar. Filmen handlar om en försäljare som jagas av en galen lastbilschaufför. När han kör genom öknen kommer han ifatt en långtradare som kör mycket långsamt. Han kör om, bara för att bli omkörd av långtradaren igen. Efter detta eskalerar hela situationen och lastbilschauffören försöker döda säljaren med sin lastbil. När vi närmar oss Fallon hänvisas lastbilar att köra runt staden och vi slipper förföljaren.

Det börjar bli dags att äta något och vi närmar oss Hawthorne. Där stannar vi vid ännu en McDonalds. Det är otroligt hett, kanske 35 grader, och asfalten nästan smälter i värmen.

Vi fortsätter sedan västerut mot Kalifornien och stannar vid gränsen för att ta några bilder.

Framför oss ligger mer än 30km spikrak väg, som slutar med att vi svänger höger upp på U.S.395 mot guldgrävarstaden Bodie.

Väg 395 slingrar sig norrut uppför bergsidan och det ger nästan en känsla av alpväg. Efter ca 15 min når vi avtagsvägen till Bodie. I början en asfaltväg, men sen kommer vi till den knaggligaste grusväg jag någonsin sett. I hyrbilskontraktet har vi lovat att inte köra Elantran på grusväg och detta är definitivt över gränsen, men vi chansar och lyckas få bilen oskadd fram och tillbaka. Det är i sådana lägen man önskar en Jeep eller något annat med fyra stora hjul och 4WD.

Bodie är en obebodd stad som övergavs på 30-talet. Från 1800-talets mitt och en bit in på 1900-talet var det ett stort gruvsamhälle med allt som innevånarna i en stad kunde behöva. Vi tog en guidad tur med en kvinnlig ranger som berättade om verksamheten och visade oss hur malmen bearbetades och hur guldet utvanns. Vi var de enda deltagarna på vandringen och fick tillfälle att ställa många frågor om livet i Bodie och om guldbrytningen.

Efter ett par timmar var det dags att åka till Lee Vining och vårt nattläger på Yosemite Gateway Motel. En trevlig dam tog emot oss medan hennes feta katt övervakade oss med en avmätt attityd. Rummet låg i ett annex och var byggt på pålar ut över en dal där man tydligt kunde höra porlandet från en bäck. Lite längre bort ser vi Mono Lake som ligger spegelblank i eftermiddagssolen.

”Nu måste vi äta ribs”, säger Kristoffer och vi beger oss till andra sidan gatan där Bar-B-Q ligger. Vi beställer ribs, half rack. Det betyder att man får en halv bröstkorg. Ganska mycket mat kan man tycka. Det fanns även full rack för den hungrige. Det smakar utmärkt när man vant sig vid en söta barbecue-såsen.

8 juni

Nästa morgon stiger vi upp kl 4.30 för att se Mono Lake i soluppgången. Vi åker söderut på U.S. 395 och svänger in mot Mono Lakes södra strand. Just idag är det fri entré till Nationalparken. Det har redan samlats en del fotografer som söker positioner för att fånga gryningsljuset mot de märkliga kalkstensformationerna som skjuter upp från havsbottnen. Det samlade värdet av kamerautrustningen på platsen uppgår säker till sexsiffriga belopp.

När solen gått upp och vi vandrat runt bland formationerna som faktiskt liknar termitstackar åker vi tillbaka till Lee Vining för att äta frukost.

Sedan fyllde vi tanken och begav oss upp på Tioga Road som tar oss in i Yosemite nationalpark. Vid Park Entrance betalar vi 20USD och sedan är det bara att rulla vidare och njuta av landskapet.

Första stoppet blir vid Ellery Lake och sedan stannar vi även vid Yosemite Lake. Dessa sjöar med milsvida utsikter runt omkring och med bergens speglingar i vattenytan är verkliga vykortspanoraman.

Nästa mål blir Tuolumne Meadows där vi parkerar och vandrar mot Soda Springs. Det är källor med kolsyrat vatten som rinner fram ur marken. Vi kommer ju från Yellowstone så vi imponeras väl inte så särskilt av den lilla källan, men många fyller sina vattenflaskor från den.

Lunch käkade vi i Tuolumne Meadows, kanske den bästa hamburgaren på hela resan. Termometern visade 101⁰F och vattenflaskan kom till flitig användning.

Vi rullar vidare mot Tenaya Lake som kanske är den vackraste av alla sjöar i parken. Här gör vi en mindre bergbestigning upp mot några knotiga barrträd som antagligen stått där ett par tusen år.

Elantran tar oss vidare ner mot Yosemite Valley och vi kör en enkelriktad slinga som letar sig in i dalen. Stannade i Tunnel View och beundrade vyerna.

Sedan åkte vi till Cedar Lodge, vårt hotell i två dagar. Vi fick en två-rummare, så Kristoffer kunde sova ut efter mina snarkningar de tidigare nätterna. Vi hade varsin TV, AC och kylskåp. Vilken lyx! Tyvärr så hade vi ingen mobiltäckning så vi åkte till Mariposa för att få kontakt med Sverige.

9 juni

Uppe klockan 6.30. Efter frukost på hotellet tillsammans med turister från Amish-folket åkte vi till Brideveil Fall, Yosemite Falls och Mirror Lake.

Åkte tillbaka till Cedar Lodge och åt lunch på hotellet vid 12-tiden. Fortfarande varmt, 90⁰F, puh!

Vi ville åka till Glacier Point och efter en stunds diskuterande kom vi fram till att vi skulle göra en kvällstur för att se solen gå ner över bergen.

På slingrande vägar åker vi de 60km till Glacier Point. När vi parkerat bilen går vi fram till kanten och ser ut över dalen som ligger 1000m under oss. En ranger berättar med humor och inlevelse om olika händelser i parkens historia.

Vi tog lite bilder medan skymningen sänkte sig. När det blivit mörkt ca 22.00 åkte vi tillbaka till Cedar Lodge.

10 juni

Vi har fortfarande kvar en del av jet-lagen, så vi stiger upp tidigt och äter frukost kl 7.00 i Cedar Lodge(A). Turen går åter till Yosemite Valley och vi går en vandring som kallas Mist Trail(B). Vad namnet kommer ifrån får vi snart reda på. Vi skall gå längs en flod upp till ett vattenfall. I början så går stigen svagt uppåt för att sedan bli brantare, smalare och slutligen blötare. När vi närmar oss vattenfallet går vi in i en vattendimma som sätter sig på glasögon och kameralinser.

Vi beundrar utsikten en stund innan vi vänder tillbaka. Alternativet hade varit att gå ytterligare några hundra meter upp längs floden för att komma till det övre fallet. Det hade varit otroligt jobbigt så vi nöjer oss med det nedre fallet.

Vi skall lämna Yosemite idag och vi åker söderut till Wawona där vi äter lunch på ett fint gammaldags hotell. Efter lunch åker vi till The Mariposa Grove of Giant Sequoias för att titta på jätteträden, men en bom spärrar vägen eftersom parkeringen är full, så vi åker vidare till Oakhurst för att checka in på hotellet.

Vi kom lite för tidigt och fick vänta i lobbyn 1,5 tim. Passar på att ringa hem och surfa runt på gratis-Wi-Fi. Klockan 17 åkte vi tillbaka till Sequoia-parken.

Det fanns en vandringsled där vi fick se kullblåsta jättar, Giant Sequoia, träd med tunnel och hela grupper med jätteträd och gigantiska kottar. Åter på hotellet 19.30.

11 juni

Nu var det dags att lämna nationalparkerna och ta oss västerut mot Monterey och San Francisco.

Vi hoppade över frukosten pga dess spartanska innehåll och bestämde oss för att äta längs vägen. Vi åkte någon timma genom ett kuperat landskap med gula, gräsbeväxta kullar som så småningom övergick i ett platt jordbrukslandskap.

Vårt frukostställe fick bli Barbs Breakfast & Brunch i Don Palos, inte långt från Los Banos vid Highway 33. Vi blev serverade av Barb medan hennes mörkhyade kokerska stekte ägg och hashbrowns till oss. Inredningen bestod av röda soffor som liknade framsätena i amerikanska 50-talsbilar. Till baren kom också en del lokalbefolkning som tog ordentliga frukostar med muffins, ägg, bacon med alla tillbehör.

Efter några timmar kommer vi fram till Stilla havet och kör söderut mot Monterey. Vi bor på ett fint motell med bougainvillea utanför dörren. När vi installerat oss på motellet åkte vi till Monterey Akvarium. Det var stort med massor av fiskar, tog en fika strax intill och gick en promenad till Fishermans Wharf (Wharf = WareHouse At River Front). Sedan åkte vi en tur till Carmel och tittade på stranden och blommande trädgårdar. Därefter tog vi siesta ett par timmar innan vi åkte till en thai-restaurang som serverade god mat. Paneng och Singha Beer (Fick lära mig att det uttalas sing –ha).

12 juni

Vi hade hittat ett frukostställe inte långt från motellet där vi bodde. Det hette Lakeside och vi åkte dit. Tyvärr var äggen slut så det fick bli vår första frukost utan ägg, men de hade havregryn så det fick bli ersättningen. Vi åkte längs Ocean View och vidare till Pebbles Beach där vi tog lite bilder på golfbanan. Den är känd som Bob Hopes hemmabana. Åkte förbi Carmel ännu en gång och tog den berömda Highway 1 mot Big Sur. Dagens mål var att köra ett stycke på HWY1, USA:s mest kända väg kanske i konkurrens med Route66. När vi kom till Big Sur eller Julia Pfeiffer Burns National Park parkerade vi bilen och gick upp till Valley View. Det var en lång vandring i värmen och utsikten var väl inte värd strapatsen. Kanske var vi lite bortskämda av vad vi sett tidigare.

När vi återvänt till dalen igen smakade det bra med en glass i Lodgen. De sålde strutar som man komponerade själv. Därefter åkte vi tillbaka till Monterey. Intill motellet fanns en handelsträdgård där vi tittade på växter och vi fick tips av ägaren om hur man skulle odla taklöksträd. Därefter gick vi till hamnpiren och tittade på vårt nästa frukostställe, LouLous Grill. Vi kunde inte vara utan ägg en frukost till.

Dagen avslutades med ännu ett besök på thai-restaurangen. Denna gång blev det thai-mat med indisk touche och den obligatoriska ölen som jag nu kan uttala rätt.

13 juni

Utcheckning och sedan frukost på LouLous bar på piren i Monterey. Därefter åkte vi ut på HWY1 och norrut till Santa Cruz. Platsen är känd som ett av Kaliforniens många surfparadis. Det var här som Beach Boys fick inspiration till sin musik som ofta handlade om surfing och Kaliforniens sol.

Vi var ganska tidiga och inte särsklit mycket folk. Just denna dag såg vi inte så många surfare heller. Under piren hörde vi sjölejonen skälla. Det låter nästan som hundskall. Tog lite bilder och åkte sedan vidare mot Half Moon Bay.

Vi stannade i Ano Nuevo för att titta på sjöelefanterna. Efter en mödosam vandring i sanddyner kom vi så småningom fram så vi kunde se dessa kolosser på nära håll. Stora hannar kan väga upp till 2,5 ton. En ranger berättade om hur djuren levde och att de kom in till Kalifornien två gånger per år. En gång för att para sig och en gång för att byta päls.

Vi åkte sedan vidare mot San Mateo. Lunchen åt vi på PopEye eftersom vi inte kunde hitta någon KFC i närheten. Vi checkade in på hotellet 14.30. Kristoffer åkte sedan till Sony för att träffa en kollega.

På kvällen åkte vi upp till Golden Gate-bron och fick fantastiska vyer från en utsiktsplats vid brons norra ände. Det var ganska besvärligt att köra i området eftersom många vägar var avstängda pga vägarbeten, men till slut lyckades vi ta oss till utsiktsplatsen. Under vårt navigerande på småvägarna kom vi plötsligt in i Sausalito, en av San Franciscos kända förorter. Många fina hus, trädgårda och smala gator i en mycket kuperad terräng.

Vi passerade Golden Gate utan se var vi skulle betala. När vi kommit hem fick jag en böteslapp på de 6USD som passagen kostade. Den hade betalats av hyrbilsfirman som nu krävde mig på 6USD + 18USD i administrativa avgifter. De hade redan dragit på mitt kreditkort. Nåja, det kan vara bra att inte ha obetalda böter om man vill åka till USA igen.

Senare på kvällen åkte vi till Redwood och åt thai-mat på Kristoffers favoritställe. Mycket gott.

14 juni

Efter en alltför enkel frukost på hotellet åkte vi till hangarfartyget Hornet som ligger som museum i Oaklands hamn(B). Färden gick från San Mateo(D) via San Mateo Bridge till Oakland. Vi var framme klockan 10 och fick en guidning ombord.

Efteråt åkte vi på Oakland Bay Bridge till San Fransisco och sedan åter till Mellbrae(C) där vi åt lunch på In-and-Out Burgers. Man börjar vänja sig vid amerikansk snabbmat och det smakade ganska bra. Kvällsmat åt vi på Max’Ribs i San Mateo.

  

15 juni

Åkte vi till Golden Gate Park. Det är en stor park, 5×1 km, som ligger i norra delen av San Fransisco. På området finns både parker och konstmuseum. Vi gick till ett tropikhus där man kunde se fjärilar och märkliga växter. Därefter ett besök i konstens värld som tog oss tillbaka flera tusen år i tiden till förhistoriska kulturer. Vi åkte även upp i utsiktstornet och fick en fin utsikt över San Francisco.

Vi passade också på att äta en god middag i parken.

Vädret var ganska kyligt, som det ofta är i Kalifornien, så vi var tvungna att köpa varsin fleece-tröja för att kunna fortsätta vandringen.

Kvällsmat i Redwood på Kristoffers thai-restaurang.

16 juni

Upptäckte vi att flyget var inställt, så vi åkte till Stanford-universitet på förmiddagen. Det är ett stort område. Vi åkte genom Palo Alto och sedan till Stanford. Vi vandrade omkring på området och det såg ut att vara något stort arrangemang förberett. Vi tog även en promenad bland kaktusar och andra ökenväxter i Arizona Park.

På vägen tillbaka åt vi på KFC i Redwood. Det gillade Kristoffer. Jag tyckte också att det smakade bra med kyckling, potatismos och brun sås.

Sedan åkte vi till flygplatsen och lämnade tillbaka bilen. Vi gick in till SAS-desken och fick en ny avgångstid, två hotellrum och kuponger för att handla mat. Därefter blev det snabb färd till hotellet med Shuttle-buss och sedan tillbaka till flygplatsen för att ta BART-tåget in till city. Där gick vi till Tramcar och åkte spårvagnen ett stycke mot Fishermans Wharf. Vi gick sista biten för att få se lite av San Fransisco. Fishermans Wharf är en riktig turistfälla med massor av besökare. Sedan gick vi tillbaka hela vägen till Civic Center och åkte BART-tåget tillbaka till SFO och hotellet. Åt middag på SAS bekostnad i hotellets innegård med tropiska växter som sträckte sig flera våningar.

17 juni

Frukost, SAS betalar. Åkte från hotellet med Shuttle-buss till San Fransisco International. Vi hade fått en ny rutt till Köpenhamn. Vi skulle åka via Los Angeles och Paris. Planet till Los Angeles var 1,5 tim försenat men det gjorde inget eftersom planet till Paris också var försenat.

När vi landade i Los Angeles var vi tvungna att ta oss till International terminalen. Det blev en lång promenad/språngmarsch i hettan. Ett par poliser visade oss vägen. På Los Angeles International väntade en Airbus A380 på att ta oss till Paris. Vi kom iväg och åkturen med detta jätteflygplan var en positiv upplevelse även om det var svårt att sova.

18 juni

Vi landade i Paris 12.40 enligt tidtabell och fick tillbringa några timmar där i en varm avgångshall i väntan på planet till Köpenhamn med avgång 17.20.

Framme i Köpenhamn fick jag min väska och skyndade ut för att köpa biljett till Öresundståget. En varm korv fick bli min färdkost. Några timmar senare med bl a byte till buss i Hässleholm kom jag hem till Ronneby där Karin väntade vid stationen.

Vilken resa, vilket äventyr tack vare Kristoffers idé att jag borde åka till USA.